Anders Rindholm, student i Uppsala, menar att idealisterna äro ett hemligt sällskap bland studenterna.
Carl Rydberg i Morgonbladet tror att det är ett jesuitersällskap bland tidningsskrivarne.
Jag för min ringa del vet inte vad jag skall tro. Jag har träffat dem överallt, men icke egentligen fått reda på dem. En gång delade jag deras mening som ansågo dem vara ett jesuitersällskap, men jag övergav meningen då jag såg en idealist full. En jesuit hade bestämt icke berusat sig. Att de äro ett hemligt sällskap trodde jag en hel sommar, som jag tillbragte i sällskap med en tidningsskrivare i Aftonbladet. Vi voro ense i alla sociala och politiska frågor, trodde lika litet på Napoleon III som på Kristi gudom, ansågo sanningen vara ofunnen men att spåren voro funna, vi voro med ett ord fullkomligt ense i alla huvudsaker. En dag frågades jag 78 av en bekant hur jag kunde trivas med den mannen.
— Därför att vi äro ense i de flesta frågor.
— Ni? men han är ju idealist?
— Hm! Vad vill det säga?
— Har du inte läst Aftonbladet?
— Nej! Jag läser aldrig Aftonbladet.
— Läs den då, sade han med ett egendomligt uttryck mitt emellan hån och medlidande.
Vid middagsbordet föllo mina ögon alldeles ofrivilligt på en blågrå makulatur, som låg under brödkorgen. Jag framtog den försiktigt, vecklade ut den ändå försiktigare och mellan fläckar av soja och senap upptäckte jag en rubrik som ådrog sig min uppmärksamhet. Artikeln var undertecknad med min väns tämligen okända signatur.