Moses.
Det finnes icke något av den gamla världens folkslag, som omfattat den svenska nationen med sådan uppriktig och ihållande välvilja, man skulle kunna säga kärlek, som judarne, eller Moses, som de med sin vanliga humor älska att kalla sig. — »Jak ticker så risligt micket om den svensken», sade en gång en hårklippare under det han fick pisk av fästmannen till den flicka vars flätor han klippt. — »Den man ger mik strik, fer att Jak kept den flickens hår; men Jak ticker ändå så risligt micket om den svensken.» Ett vackrare bevis på Moses’ orubbliga hängivenhet kunna vi icke uppleta. Vad Moses gjort för Sverige, det kan ännu icke till fullo uppmätas, men en tacksam eftervärld skall erkänna att det var mycket. Han har också å sin sida vunnit nationens odelade kärlek och högaktning, som han förtjänar.
Det vackraste och mest tilltalande draget i Moses’ karaktär är hans orubbliga vördnad för sin urgamla religion; detta drag, som aldrig nog ofta kan prisas, avsticker så mycket bjärtare mot svenskens ombytlighet, som oupphörligt skall söka ett nytt och ställa till bråk inom den gamla statskyrkan. Moses, han håller vid sin gamla beprövade statskyrka, ty den har fört honom genom öknen, då han kände 88 sig för god att arbeta åt sådana okunnighetshjältar som de gamla Faraonerna; den hjälpte honom att intaga det väl skötta Palestina och den har hjälpt baronerna Rothschild till deras inflytelserika ställning i Europa.
Utan Jehova och Schabbis hade Moses icke varit den han är. Jehova känna de flesta av mina läsare från bibliska historien, Schabbis däremot icke. Schabbis är en fläkt gädda, kokad i persilja, violrot och smör, vilken ätes om fredagarne. Detta synes vara en småsak för oss fritänkare, som sakna vördnaden för det gamla, men för Moses är det ingen småsak, ty hans största och vackraste drag är kärleken till det gamla. Är hans kärlek riktigt brinnande, så har han på dörrposten ett glasrör fyllt med papperslappar och på vilket han fingrar då han går ut och in under den bekanta bönen: »Allah ekbar barastrunt!» Judehatarne, vilka dess bättre i vårt Sverige icke äro många, kalla detta hedendom och anse »dyrkandet av termometrar» vara förbjudet i grundlagen, men lyckligtvis betyder det ingenting vad som står i grundlagen, ty det ändras så ofta.
Vår egen statskyrka, som är mindre tolerant än Moses’, har även låtit förstå, att Moses enligt samma grundlag icke skulle ha rättighet att bo i Sverige, emedan han förnekar Gud, för såvitt Kristus var sann Gud, vilket dock ännu icke är lett i bevis, varför saken fått falla.
Denna framstående vördnad för det gamla, som noga bör skiljas från stillastående eller konservatism, har gjort Moses till en högst förträfflig och laglydig medborgare. Kärleken till det nya fosterlandet tager ett vackert uttryck i kärleken till konungahuset och 89 vördnaden för landets gamla ätter, lagar och institutioner. Han är outtröttlig i att visa kungliga familjen små uppmärksamheter och vet alltid när deras landstigningsdagar, första nattvardsgångar, examensdagar, namns- och födelsedagar infalla, och då skall man alltid se Abraham, Isak och Jakob stå först på inbjudningarne till små uppmärksamheter. Våra gamla ätter aktar han högt och han anser som en stor utmärkelse att få se någon av desamma i sitt hus, helst dock på sitt kontor, där umgänget kan bli mera förtroligt och icke störas av larmande barn eller lyssnande tjänare.
Moses är god patriot. Detta påstående synes strida mot hans visade likgiltighet mot det gamla fäderneslandet, men detta är blott en skenbar motsägelse, ty som sitt fädernesland anser han, och det med rätta, det land, där han är född och där han får slå upp bod. Utan denna anmärkta likgiltighet för det gamla fäderneslandet, vilken även tyckes stå i strid mot hans kärlek för det gamla (vilket dock blott är skenbart), skulle Moses aldrig ha kunnat så assimileras med svenska nationen. Sammansmältningen är dock så fullständig, att man skulle i händelse av en oförmodad skilsmässa hava mycket svårt att skilja mitt och ditt. Han sitter som domare och ser med fullkomligt lugn huru den anklagade avlägger ed på nya testamentet; han låter promovera sig i en domkyrka, sjunger luterska psalmer, håller hatten för ansiktet under Fader vår, knäpper ihop händerna under bönen, allt med den fullkomligaste fördomsfrihet, vilken för den kortsynte tyckes stå i strid med hans vördnad för sin fäderneärvda tro, men detta är blott skenbart. Ty hans nationalitetskänsla, 90 hans ansvarighetsmedvetande är större, och det är en dygd för vilken vi icke böra klandra honom, och därför blir aldrig hans ställning falsk, även om den skulle kunna tyckas så.
Rörande visade sig denna solidaritetskänsla vid sista jubelfesten i Uppsala. En ung Moses anförde en deputation till en gammal domprost som översatt Luthers argaste postilla. Moses, som höll festtalet, erinrade (i glömskan av det förflutna) om vad den gamle verkat för det gemensamma fosterlandet och dess upplysning. Han slutade med att nedkalla Guds välsignelse över domprostens ålderdom!
Därpå anförde han en deputation till finnarne, och i sin förlåtliga patriotiska iver glömmande att han flyttat in i landet för knappa femtio år sen, erinrade han finnarne om, huru deras gemensamma förfäder under Gustav II Adolfs fanor slogos tillsammans på Leipzigs slätter emot gemensamma fiender (trosfiender!).