»Ja, mina herrar, penningen är verkligen en makt, och jag kan gärna tillägga, en av de kraftigaste hävstängerna i ett samhälle.»
(F. A. CEDERSCHIÖLD 1865.)
»Jag anser mig pliktig endast förklara, att jag, efter noggrann prövning av förslaget, befann detsamma omkullstörta det bestående, utan att förmå skapa något hållbart nytt, och att det sålunda skall för ett älskat fädernesland medföra ofred och olycka.»
(ARVID POSSE 1865.)
Illusionernas dagar.
Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa, breda Storgatan, med dess fond av Skogsinstitutets vackra parkträn, har klätt sig i festskrud, fönstren äro uppslagna, damer i teatertoaletter äta apelsiner och titta i elfenbenskikare på en ensam förbivandrande officer, vilken alls icke känner sig brydd av uppmärksamheten utan gör halt och front samt tager den livliga gruppen i betraktande genom sin lornjett eller, om han följt med tiden, sin pincenez. Det kan hända att han för handen till mössan, men det kan också hända att han ger en förstulen nick och fortsätter sin väg; det finns så många olika sätt att hälsa, på Storgatan. Trottoarerna fyllas med en vandrande folkström, som sakta vältar fram åt Djurgårdsbron. Det är på eftermiddagen och man väntar de kungliga när som helst. Spridda hyrvagnar med familjer rulla framåt gatan; en och annan civil kavalkad kommer som förbud för förtrupperna — vita rockar på svarta hingstar, det är Upplands dragoner; man ser inga ansikten under de stora kaskarna, men det kan också vara detsamma; därpå komma tjänstemännen i det finaste ämbetsverk nationen består sin konung, de hava blåa kläder, 8 damasker på huvudet och flaggor i händerna, det är livvakten (livvaktsexamen är den svåraste näst bergsexamen, ty till den fordras introduktion på Riddarhuset och 6,000 kronors ränta); fotvakterna, som varken hava hästar eller vagnar, få icke deltaga i promenaden, ty man promenerar icke till fots på första maj. Därpå komma rikets herrar. Vilka äro rikets herrar? Konungens informatorer och faddrar, konungens studentkamrater, tionde gradens frimurare, förre kronprinsens adjutanter, kammarherrar och första tenorer. I första vagnen åker rikets förnämsta herre, ädlingen utan fruktan och tadel. Han är den finaste statsman Sverige haft på hundra år. Hans yttre är mycket enkelt, och hans ansikte uttrycker intet ovanligt överskott av förstånd, pannan är smal och låg, de från Oscar I:s tid härstammande husarlockarna krypa fram bakifrån öronen och äro något för långa — som hartassar. Han känner alla statskonstens hemligheter, diplomatiens djup har ingen lodat som han, sina första studier gjorde han vid Karlberg, vilket läroverk han genomgick med heder; han fullkomnade sig sedan som statsman i kronprinsens (Oscar I:s) sällskap under dennes studier i Paris och Vichy, där han hade äran att dagligen se Napoleon III, vilket skall hava haft ett avgörande inflytande på hans senare statsmannaliv. Hemkommen genomgick han Marieberg och kallades året därpå till ecklesiastikminister. Vid Oscar I:s död kallades han samtidigt till utrikesminister i Petersburg, biskop i Linköping och överståthållare i Stockholm, varförutom han icke kunde avsäga sig några hedrande uppdrag i egenskap av ordförande i Kreditbanken, revisor i Kropps stenkolsbolag samt 9 landshövding i Skåne. Var och en av dessa sysslor skulle ha tagit en vanlig människas hela arbetskraft i anspråk, men vår statsman ägde ovanliga arbetskrafter. Han är för tillfället icke särdeles populär hos folket, emedan han röstar mot det vilande representationsförslaget, men hos konungen, som också är emot förslaget (det kungliga!), är han i fortfarande förtroende. Vi låta honom nu emellertid passera i sin statsvagn bland andra storheter som nu gått till skuggorna. Så komma rikets fruntimmer. Om dem kunna vi icke yttra oss, ehuru de stå i statskalendern och som sådana skulle kunna hava något inflytande på det offentliga livet.
Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda till Carl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat. Så kommer kungen, han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt, öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren icke vågade, det vågar han, han nickar bekant upp till det där fönstret och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där med vita håret som åkte i vagnen, ty häri vet hur folket vill ha det, och den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal uppriktighet. »Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, 10 att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha’n I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser livad ut?» Ändlösa hurrarop för piprensarn!
Men vid konungens vänstra sida rider en ung man. En blekhet som antyder stora passioner vilar över de verkligt fina dragen, ett par utsökta mustascher beslöja lagom en mun med ett skeptiskt, men icke cyniskt leende, ögonen fladdra som gaslågor, ty de hava ännu icke bestämt sig för något visst uttryck, men man ser att de söka vila för att i lugn få genomtränga denna orediga massa av hjärnor som kräla fram på trottoarerna och på vilkas tankar om saken man icke kan vara säker.