— Nej!
— Jo!
— Nej!
— Jo!
— Nej!
— Jo!
Nu har man gått för fullt ända upp och nu måste man vända. Jean lägger släpet i position med sin vänstra fot och backar ner åt vänstra avantscenen under det markisinnan kryper efter honom; det är en högst spännande scen, ty man väntar varje ögonblick att få se klänningslivet brista och skilja sig från kjolen, men det går lyckligt och väl, tills Jean störtar ut genom dörren. Då upphäver markisinnan ett indiantjut och kryper omkring bord och stolar, tills hon utmattad kastar sig framstupa och med klacken känner efter om släpet ligger rätt ut.
Anatole rusar in.
— Var är den eländige?
Markisinnan hämtar sig från sin förargelse, att hon icke fick någon applåd och svarar skarpt: