Efter en ny halvtimme nådde han landsväg, och med återvunna krafter marscherade han, såsom befriad från fotbojor, och när han kom upp på en höjd, såg han kyrkan i fjärran. Men viken skilde, och den syntes icke från hans observationsplats. Därpå bar det utför, och han halvsprang ner till fiskarns. Där stannade han och såg — viken ligga öppen, blå, leende satiriskt, emellan honom och valplatsen, där slaget skulle stå; när han tittade på klockan, fann han att det fattades tio minuter till elva. Han rusade in till fiskarn, och frågade efter en båt.
— Båten är sumpad för att tätas.
— Kom med och ös den då.
— Nä, va ska de vara för?
— Hjälp mig människor; jag måste vara vid kyrkan klockan elva.
Nej, man hade inte lust med det, inte.
Då sprang han ner till båten och såg den ligga i marvatten. Det var en gammal ökstock, utan åror och öskar. Han sprang omkring för att leta årorna, men fann inga; han sökte ett ämbar att ösa med, och fann intet; men vid en vägg stod en skovel något kupig. Den tog han och återvände till båten; kastade av sig i skjortärmarne, och stående bredbent på kanterna öste han båten halvt läns med skoveln. Därpå stack han ut, och paddlande som en kanotförare, bergade han sig över viken, under det båten tog in vatten. När han nått andra land, sjönk båten. Han lät den ligga, kastade skoveln i, och sprang upp till prästgården.
Han hade icke haft tid föreställa sig den scen, som väntade; han hade endast en bestämd känsla att pastorn var fientlig mot honom efter sista uppträdet, och att kyrkrådet, som bestod av läsare, skulle klämma efter honom. När han inträdde i salen, fann han sin svåger sitta ordförande, lugn, värdig, nästan vänlig i uttrycket.
Fru Borg satt i en soffa, kall, avvaktande.
När redaktören hälsat och anmodats sitta ner, öppnade kyrkoherden förhandlingarne med ett klubbslag och frågade rådet om de ville jäva honom såsom svåger till maken och broder till makan.