— Nej! Så stod det i hans sista brev till — mannen, som varit hans vän, och nu i dödsstunden åter blev det! — Ett annat fall! En man övergav sin hustru, därför att hon var oregerlig. Efter ett år gifte han om sig med en ung flicka. När han inträdde i brudkammaren, fann han sin första hustru i brudsängen. Det var naturligtvis inte hon, men likheten var så förvillande, att han blev slagen av fasa och gick sin väg, från spökeriet. Där har du lösningen på den gåtfulla historien du känner. Efter ett par år gifte han om sig, fick barn, och lever än.

— Det var hemska historier!

— Utur vardagslivet. Observera nu din far, när han kommer hem igen, ty det gör han, men icke förr än mor är i jorden. Han är då sund. Han saknar icke henne, tvärtom; han sörjer icke, tvärtom; men han har likets färg, och lider av köld i synnerhet; han fryser så förfärligt, och gråter gör han också, utan att vara ledsen. Han magrar samtidigt, och hans kroppsliga förluster ökas abnormt. Det är utlösningen från henne. Den brukar pågå ett år.

— Var har du läst det där?

— Jag har inte läst, jag har observerat, på vardagsmänniskor. — Och när en man fattas av kärlek, stor kärlek till en kvinna, så har du väl sett hans transformation. Det första är att han magrar; men på ett skönt sätt. Alla vävnader bli subtilare under förlovningen; han ändrar, utan att tänka därpå, sin diet. Söker frukter, mjölk och vin; tål intet rått eller illa luktande. Det är kroppen, som bereder sig till ny födelse, för att mottaga hennes själs emanationer; han bevakar sina handlingar och tankar, ty han vet att allt numera beror av honom. Han vill icke orena henne på avstånd, och han vet att hon lider, när han tänker ont. Har du sett hur hans yttre förandligas, hur det lyser av honom, hur han fosforescerar; hur den enfaldige blir skarptänkt, den dumme blir spirituell, den fule blir skön? Det är själarnes bröllop!

— Det där förstår jag inte! avbröt Ester.

— Nej, jag vet det, svarade Max, och därför är vårt förhållande slut!

— Slut?

— Ja! Slut! Ty jag är redan utlöst från dig!

Nu flög Ester upp i vrede: