— Det visste jag, svarade greven; och jag vet när! Ser du, min vän, jag tror att våra kroppar hata varann, och det är så ofta fallet i äktenskap … Emellertid, nu har du bevis på själens utsträckningsförmåga, eller dess skenbara kraft att gå ut ur sig själv. — Vet du vad natt-maran är? Det är din fiendes själ, som besöker dig. Därför, ser du, skall man inte inlåta sig med människor alltför intimt, ty då få de kontakt och därmed inflytande, eller förmågan att inträda i rapport med dig. — Jag vet två nygifta, som väcktes mitt i natten av hjärtklappning och ångest. De kunde inte förklara det. Men så upptäcktes det, att fenomenet stod i sammanhang med en dröm, som de hade gemensam, ehuru mycket dunkel, så dunkel att den endast lämnade ett intryck av en bestämd person. Han, mannen var icke angelägen att nämna namnet, ty det var en kurtisör till frun före förlovningen. Men när frun uttalade hans namn, kände sig mannen oförhindrad, och se deras tankar och drömmar stördes av den försmåddes nattliga besök. Tänk dig nu hur noga man måste bevaka sina tankar för att icke begå brott … Ynglingar och jungfrur, som störas i sömnen, oroas oftast icke av sina fantasier som man tror, utan av andras fantasier, antingen sovandes eller vakandes. Jag kan icke erinra mig ha blivit störd av några vällustiga drömmar som yngling, men väl av förnimmelser, som tycktes komma utifrån, och föreföllo mig vara handgripliga. — För att nu återvända till din far, så är det min övertygelse att han dödat din mor utan att veta det. Han har frusit ihjäl henne, och om du ser efter, så har hon dött av köld.
Ester började vandra på golvet, och tog en schal från klädhängarn:
— Jag är rädd för dig! sade hon. Du fryser ihjäl mig du också!
— Lägg bort din mors schal! sade greven lugnt. Det sitter så mycket i den av hennes aura; och det kan oroa dig! Du kan komma in i sjukliga stämningar …
Ester kastade schalen ifrån sig, och sade:
— Det känns som nässlor på kroppen!
— Nessus-dräkten! där har du den. — Ser du hur känsligt själslivet är. Du ser det icke i mikroskopet, men med ditt vakna inre öga ser du det!
— Varför har du aldrig sagt mig sådant förut?
— Därför, att om jag sagt det, hade vårt förhållande varit slut; ty det berodde ju på att jag lät dig tro mig dyperad. — Men min vän, du har aldrig haft några hemligheter för mig. — När du sista gången gick på balen utan mig, var du ond på mig, och du hade beslutat att hämnas. Jag satt hemma och följde dig i mina tankar. När du förrådde mig, när du lämnade ut mitt huvud och min ära till en kavaljer jag gissar, då grät min själ såsom över ett brott mot himlens lagar. Och när du lät honom kyssa dig bakom en dörr …
Ester stod stum av fasa, och hennes ansikte frågade: »Hur kan du veta det?» Men Max, som bara väntat på denna bekräftelse, fortsatte: