De gingo ännu en halv timme, tysta, väntande klockslaget då avskedsfesten skulle börja.
Då ryckte plötsligt en koloss fram bakifrån, och med mild, deltagande stämma, hördes pastor Alroth:
— Vi gån I och ären så bedrövade?
Pastorn hade nämligen rest in för att hälsa sin systerson Holger och visa honom sitt deltagande. Han var visserligen en lojal undersåte, men i likhet med prästerskapet i gemen, kunde han icke lida att den lutherska kyrkans överhuvud var en amiral. Detta att landsfadren skulle vara kyrkans summus episcopus hade reformationen medfört; och en världslig påve ovanför ärkebiskopen liknade något gardesregimentens hierarki, där översten dock alltid var bara sekundchef. Holgers påpekande av denna gamla oformlighet hade tilltalat pastorn, och han var därför idel vänlighet, när de tågade upp i de Götiska rummen.
Gamla gardet var där; konsul Levi, arkitekten Kurt, som eljes gick sina egna vägar och icke lät tala om sig; Sellén, osynlig och ofta på resor.
Stämningen var tryckt. Allvaret hade slutligen kommit, och slyngelåldern var förbi. Nu skulle man besegla sina läror med lidandet och utan jämmer taga följderna.
— Var är Lundell, professorn? frågade doktorn, som ville ha en syndabock.
— Han kommer icke, svarade Sellén. Han är riddare av ordensstjärnan och kan icke lida majestätsbrott.
— Där ser ni ordensstjärnan! Kontramärket, som visat att man avlämnat sitt ytterplagg, sålt sin hud! Den är inte så oskyldig, som man säger! utfor doktorn.
Pastorn tog Holger avsides i en fönstersmyg.