— Minns du, tog hon upp, i fjor, den franska artillerikaptenen, som deporterades såsom förvunnen spion.
— Ja, svarade Max förströdd.
— Det börjar nu gå ett ryckte att han var oskyldig; vad tror du om den saken?
Max tyckte inte om såna där volter i samtalet; det kändes som ett försök att bedra honom, narra hans tankar i banor, dit han icke ville. Emellertid svarade han för att icke vara ohövlig.
— Jag var i Paris vid tillfället, och fick den föreställningen att han var skyldig, vilket jag fann mycket naturligt, då han var född tysktalande elsassare och var annekterad 1871.
— Varför tror du han var skyldig då?
Greven letade i minnet efter en för honom likgiltig sak, och svarade:
— Kaptenen blev fransman, men hans släktingar i Mülhausen fortforo vara tyskar; och när Dreyfus, så hette han visst, varje sommar besökte dem, så var det ju klart att han skvallrade. Jag såg även att han i Fontaineblau eller någon annstans skulle ha mottagit besök av en tysk bror, och visat honom en del nya uppfinningar, om det nu var någonting att visa.
— Nå, men vad blev han dömd på då?
— På indicier; samstämmande vittnesbörd och bindande omständigheter; den modärna bevisningen fäster mer avseende vid detta slag än vid materiella; och vittnen äro ju alltid falska på grund av det mänskliga minnets ofullkomlighet och i följd av det vulgära omdömets beroende av intressen och passioner.