— Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat, som börjar underhandla. — Har du inte märkt, att om man gör ett medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet. — Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.
— Aldrig!
— Då ruinera vi dig med en konkurrent!
— Det är en bror som talar så!
— Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det enskilta.
— Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!
— Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12. Adjö! …
Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga tankar.
Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten 1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade. Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade. Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna. Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar, självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan för livets lagar.
Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all livets bitterhet.