Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera, och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste besvara.
— Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit …
— Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.
— Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig …
— Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.
— Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.
Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa honom; om det nu var motivet:
— Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om revisionen? Varför blev han inte glad? — Det andra: Han trodde då straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre, vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje: När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så blev jag övertygad om Dreyfus’ skuld; vad ger ni mig för det? Och till den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.
Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som en kugg, och ädelmodets hjul började gå.
— Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange’s försvar, som torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu …