— Hör du, har du känt Dreyfus?
Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om hon skämtade:
— Nej, jag har icke känt honom … men, om vi råkas på tu man hand, om många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en historia … Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var han inte.
— Är du kristen?
— Ja, jag är en kristen fritänkare … Och underligt är att när vi nu rivit kristendomen, så följde så mycken visdom med och så mycken humanitet. Vi ha blivit råare och dummare … Om man nu vill råka en fin människa, så skall man söka bland läsarne, bara de inte talar om Jesus och frågar efter din själ. Vill du se en behärskad, vårdad i språk och tankar, human i omdömet, resignerad i sorgen, alltid med blicken uppåt, förandligande allt vad han vidrör, undvikande stöta och såra, disciplinerande sin kropp, så se en läsare! Han strävar till Übermensch, men misslyckas ofta, erkännes. Men det är strävandet, ser du … bara han lät bli att tala om det. Religion till eget bruk, invärtes, men icke …
— Men glädjen vid livet?
— Vad är det för glädje?
— Ser du, det är där våra vägar skiljas.
— Va för det? Jag har min stilla glädje på mitt sätt, men … Du erinrar mig om Chopins 2:a nocturne och vårt första möte hos flickorna, som levde i glädje … det var deras surrogat för …
— Vad är din största glädje?