Det stora Te Deum från staden steg och steg, och man såg de spetsiga kyrktornen resa sig som åskledare för att avleda vredens blixtar. Men stjärnhimmeln log, blid, vänlig, överseende.
Och så tystnade staplarnes klockor, stadens också, den ena efter den andra.
— Tror du att det hördes dit upp? frågade Ester.
— Ja, så visst som min själ lever, det hördes! svarade Max.
Efter en tystnad tog han upp ordet:
— Nå, vad syns dig om det nya seklet, som ingått?
— Det är sig likt!
— Tämligen likt! men dock ett annat!
— Vandra vi? Tillsammans?
— Ett stycke!