— Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss lika.
Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.
— Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?
— Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.
— Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?
— Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta hans gamla vänner från Paris och Rom.
— Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske kalabalik.
— Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli en försoningsfest. Tror du på en försoning?
— Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! — Nej, tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du Lasses visa på Hörnan i Paris?
— Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?