— Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster, befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på, och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras — ett maison de tolérance, enfin!
Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.
Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.
*
Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri. Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu var den kommen.
*
80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden, blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda, och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet, det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor, sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken, på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.
*
Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke var ren.
— Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.