— Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.
FEMTE KAPITLET.
Kung Lear och Patern.
Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan, tände många tändstickor och fnös.
Slutligen kom tidningen.
Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra sidan.
Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!
Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:
— Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.
— Nej, vi kunde inte trycka’n, svarade sonen.
— Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på’n, och …