SJÄTTE KAPITLET.
En oklar situation.
Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal för Frankrike.
Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.
Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar. Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull. Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska ministern.
Envoyén (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode Blehr infört i sin salong?
Franska ministern. Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren X.
Envoyén. Hå kors, men han ser faslig ut!
Franska ministern. Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och vi (vi två) är bara riddare!
Envoyén (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på den där, som ser ut lik en sångerska.
Franska ministern. Det är visserligen inte min fru, men hon har också varit sångerska.