Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor. Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.
Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han, att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.
Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa, så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då? Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var kemien åt skogen.
Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att kvävefri stärkelse kunde förvandlas till — kvävehaltig äggvita, och att vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen. Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han framför en gåta, som han slängde ifrån sig.
Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning. Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.
Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr för att dölja sin oro.
Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.
— Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att baka.
— Mjöl? Det är slut.
— Slut?