— Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.
— Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke. De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens själ och ande … och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti, men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de andra äro … jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå icke oss.
— De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.
— Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större ära.
Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som förirrat sig till det rysliga sällskapet.
På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.
Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn; han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.
— Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin klädsel.
Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.
— Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta honom?