— Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte på länge.
— Å strunt, det har du glömt, när du krupit 175 i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de icke ville undvara gudsordet.
— Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till hälften.
— Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska ni få se, och tag käringarne 176 med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
— Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.