Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var även hamnen för båtarne.
Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen, de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna upp i dagsljuset.
Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från smedjan i samma ton.
Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och brännvin — efter som det var söndag. Gumman gick omkring och manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där det kokades åt höns och grisar.
Carlsson hade tagit plats vid bordets övre 25 kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap; men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp, blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
— Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få, utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
— Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman, vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det 26 andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman, kanske?