TREDJE KAPITLET.
Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
på täppan och kröker till ungtupparna.
Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet 41 och en förmåga att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom.
Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra, synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången, som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han, så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde 42 det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat. För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i vidskeplig aktning.
En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma. Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt, vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville ha honom till vän.