— Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns.
— Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där nattskärran redan spann på sin surrande rock.
Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
— Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla professorns affärder, och — och — han är inte betrodd.
— Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att han inte hade något om lördag.
Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett hål att gå i mera.
Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn. 58 Detta såg gumman också, och hon tog sig därför till att knåda medan degen jäste.
— Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar väl me’n.
— Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar försvagas längst bort i hagen.