Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg 64 och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
— Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
— Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i ryggen.
— Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
Gumman slår ifrån sig med förklät:
— Herre Je’, ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
Men motståndet retar.
— Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en natt.
Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden någonstans; och gumman efter skrikande:
— Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av de kvarvarande.