— Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så, marsch på bara!

Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat sig inåt mossen.

Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.

Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och klådde efter vart levande liv som gick i vatten».

Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen, som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt av och dukat med kaffegrejor.

Den, som icke känt pastor Nordström, skulle 84 aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd. Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med några danska skallar eller ett halvstop brännvin.

Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och matsäck och handbok i en 85 skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.

Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka oro.

— Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan.

Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne, som om han letat efter den talande.