— Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg framåt.
— Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant är inte mitt sinnelag.
Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig för en gång till.
— Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
— Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de kasta’na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i det, fast jag inte ser på’t, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande, om gumman inte knuffade på.
— Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
— Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova mig, moster, och ta mig i hand — (här räckte han ut sin hand) — att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!