Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett i brudsängen, var bortblandat.

— Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande karlarne.

— Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den skrikande prästen.

Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han skulle vara vek och trovärdig.

— Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl; och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på’n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla honom. Och se så han ser ut?

Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen, där han skulle klädas om.

136

Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada, hade letat fram klaveret.

Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades — för ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full — på torr halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av karltroppen.

Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick. Molnen 137 därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över pannan vände han sig om inåt rummet.