Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade sig.
— Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
— När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.
— Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
— Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån ’en; men inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt få somna.
Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
— Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter doktorn.
— Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.