Med militärens fysiska mod och beslutsamhet, den lärdes grundlighet, tänkarens besinningsfullhet, den ekonomiskt oberoendes lugn och den hederliga mannens värdighet och självaktning företedde han en typ av högsta ordning, där skönhet och klokhet ingått en förening, som gav en måttfull, harmonisk personlighet till resultat.
Av denna fader erhöll sonen både en förebild och en lärare, då modren tidigt avlidit. För att spara sonen missräkningarnes bittra stunder och ogillande hela den gängse uppfostringsmetoden, som med sagböcker och skrämhistorier uppfostrade barnen till barn i stället för till män, öppnade han genast hela förlåten till livets tempel och invigde den unge i livets svåra konst. Lärde honom det intima sammanhanget mellan människan och den övriga skapelsen, där visserligen människan på sin planet stod högst, men ändock fortfor att stå mitt i, själv kunnande i viss mån modifiera verkningarne av naturkrafterna, men ändock förblev regerad av dem, alltså en förnuftig naturdyrkan, om med natur menas allt existerande och med dyrkan ett erkännande av avhängigheten av rådande naturlagar. Därigenom borttog han kristendomens stormansmani, fruktan för det okända, döden och Gud, och danade en klok, på sina handlingar vaksam man och för sina gärningars följder ansvarig personlighet. Regulatorn för människans lägre drifter fann han i det organ, som just genom sin fullkomligare daning skilde människan från djuren, eller stora hjärnan. Omdömet, grundat på allsidigt vetande, skulle styra och, när så behövdes, undertrycka de lägre drifterna för att hålla typen högt uppe. Näring och fortplantning voro de lägsta drifterna, därför att de ägdes gemensamt med växterna; känslorna, såsom djurens lägre tankerudiment kallades, måste, emedan de voro lokaliserade i blodkärl, ryggmärg och andra lägre organ, ovillkorligen subordinera under stora hjärnan hos en människa av den högre typen, och de individer, som icke kunde reglera sina låga drifter, utan tänkte med ryggmärgen, voro lägre former. Därför varnade den gamle mot tron på ungdomlig hänförelse och entusiasm, som lika lätt kunde föra till brott som till dygd. Men detta uteslöt icke stora allmännyttiga passioner, vilka icke hörde till känslorna, utan voro väldiga yttringar av viljan till gott. Allt vad ungdomen kunde prestera vore komplett värdelöst, då det i regel saknade ursprunglighet och endast vore de äldre föregångarnes rena tankar, som den följande ungdomen upptagit som sina och med stora åthävor ville kolportera. Originalitet kunde nämligen endast uppstå, när hjärnan vore mogen, likasom verklig fortplantning med åtföljande uppfostran av avkomman endast kunde äga rum, när mannen var manbar och ägde förmågan att skaffa existensmedel åt barns uppfostran. Och ett säkert tecken på den omogna hjärnans oförmåga att döma vore den konstanta Grössenwahn, i vilken ungdom och kvinnor levde. Ungdomen hade framtiden för sig, brukade man säga, men det var så bristfälligt, det påståendet, emedan mandomen visade mindre dödlighetsprocent än ungdomen, och det okvicka svaret, att ungdomen, om den är ett fel, dock går bort med åren, kullkastade ju icke regeln, att ungdomen nu var ett lyte, en brist, alltså ett fel, vars existens ju medgavs genom erkännandet, att det kunde gå bort, då ju det som aldrig fanns, icke kunde gå bort. Alla ungdomens angrepp på det bestående voro hysteriska utbrott av den svages oförmåga att bära tryck, vittnande om lika liten klokhet som getingens att angripa människan och gå en säker undergång till mötes. Ett gott bevis på de unges brist på omdöme och slutledning framhöll han i förhållandet med boken Robinson, vilken var skriven i tydlig avsikt att förklena naturtillståndet och isolerat liv och ändock i ett århundrade regelbundet missuppfattats av ungdomen såsom en lovsång över vildlivet, vilket just i boken framställes som ett straff för den fåvitske ynglingen, vilken missbrukat kulturens håvor som en vilde. Och detta lilla drag visade tillika, vilken lägre ontologisk form ynglingen var, röjande sig i hans sympati för indianer och andra rudimentära efterblivare, alldeles som känslorna, vilka skulle en gång läggas igen såsom sköldkörteln, vilken fallit ur bruket hos människan, men dock ännu kvarsatt på sin gamla plats.
När sonen icke kunde vederlägga dessa beska sanningar med förnuftsskäl, förklarande, att hans känslor, ja, hans heligaste känslor, uppreste sig mot denna torra lära, förklarade fadren honom vara en geting, som ännu tänkte med ganglier. Och han varnade honom för fantasiens utsvävningar, eller slutledningar på otillräcklig grund, av brist på stort material, icke att förväxla med vetenskaplig snabbslutning, som kunde ur skenbart få premisser, vilka föreföllo få, emedan mellanleden blivit glömda, draga nya resultat, där likasom genom en kemisk förening tvenne äldre föreställningar ingingo i varandra och bildade en ny tanke. Ontogenien hade ju visat, hur mänskofostret genomlevde alla äldre stadier från amœben genom grodan fram till antropomorfen, hur kunde ungdomen då betvivla, att mänskoanden hos barnet måste genomgå mänskans historia genom djuret och vilden framåt, så länge kroppen växte, och att således mannen stod långt högre än ynglingen! Särskilt varnade han för att låta omdömet grumlas av den lägsta av drifterna, könsdriften, vilken genom sin styrka så länge förblindat det sunda förnuftet, att upplysta män ännu lågo under den vidskepelsen, att kvinnan, som dock endast var en intermediär form mellan mannen och barnet, vilket framgick av fosterhistorien, där mannen under ett stadium var kvinna, men kvinnan aldrig man, att kvinnan var en lika hög typ som mannen, ja, enligt någras mening en högre. Att varna den unge för könsimpulsernas övermakt var det samma, som att kasta skugga på kvinnan, och sonen började snart göra vad fadren kallade ganglieslut, gående ut på att överstlöjtnanten var kvinnohatare. Och hur kunde han annat, då han alltjämt hörde berättelser om hur den och den satt bort sin framtid på fruntimmershistorier, hur stora begåvningar ödslat sin talang under prokreationsarbetet, offrat lycka och verksamhet för hustru, som varit otrogen, och barn, som dött före mogen ålder. Fortplantningen vore endast för mindre andar, de större skulle leva i sina verk och så vidare.
Under en sådan ledning växte sonen upp. Han var född ett ovanligt spätt barn, men med en harmoniskt utvecklad kropp, han hade fint danade sinnen, snabb och säker uppfattning, skärande förstånd och en adel i tänkesättet, som yttrade sig i undseende och tillgänglighet mot människorna. Han förstod tidigt att ordna sitt liv, undertrycka växt- och djurdrifterna, och sedan han samlat ett stort material av iakttagelser och vetande, började han bearbeta detsamma. Hans hjärna visade sig snart äga förmågan av fruktsamhet, att av ett par bekanta kunna finna det sökta okända, att av gamla tankar kunna frambringa nya, med ett ord, ägde förmågan av vad man kallar originalitet. Han var en blivande nydanare och ägde gåvan att genomskåda sammanhanget i det oordnade, upptäcka den osynliga kraften bakom företeelserna, men även de dolda, så ytterst sammansatta motiven till människors handlingar. Därför betraktades han med misstänksamhet av kamrater i skolan, och lärarne kände i honom en tyst kritik över vad de meddelade såsom orubbliga sakförhållanden.
Hans ankomst till universitetet inföll samtidigt med de stora folkrörelser, som ägde rum omkring parlamentsreformen. Borg, som mycket väl insåg det bristfälliga i fyrståndsrepresentation, då staten bestod av minst tjugo stånd med olika intressen och olika förmåga att kunna bedöma så invecklade problem som folkstyrelsens, kunde å andra sidan icke vara med att återgå till hordens eller stammens organisation, där alla hade lika mycket eller lika litet att säga; han insåg genast, att denna förenkling av styrelsesättet, där »mängden skulle göra’t», icke var en efter tidens fordran lämpad reform, helst han nyss sett den allmänna rösträtten i Frankrike frambringa en kejsare och en skenrepresentation av advokater, köpmän och militärer, från vilken sålunda arbetare, jordbrukare, lärde och vetenskapsmän voro uteslutna, alltså endast tre godtyckligt av kejsaren valda stånd voro representerade. Han hade däremot uträknat, att en utvecklad ståndsrepresentation med proportionell representationsrätt, noga avvägd efter klassintressen och med hänsyn tagen till de högsta intressena eller de vises högre rätt att äga övervikten, emedan de mera befordrade framåtskridandet än de fåvitske, vore den riktigare. Detta hade ju redan kammarsystemets författare anat, då de insett nödvändigheten av frågornas behandling i utskott och vissa frågors utredning av tillfälliga utskott, ja, av kommittéer med fackmän. För att nu få folkförsamlingen fullständig, så att alla intressen blevo bevakade, alla synpunkter anlagda och alla upplysningar om rikets tillstånd tillgängliga, skulle varje folkklass från den högsta till den lägsta välja delegerade i förhållande till dels sin mängd, dels sin vikt för hela landets förkovran. Med utstrykande av hovstaten, som jämte monarken skulle sortera under utrikesdepartementet, dit den hörde, då monarken endast finge representera nationen gentemot utländska makter, så fick han sin rådgivande, men icke lagstiftande fackriksdag så uppbyggd. Första klassen: Jordägare med arrendatorer, torpare, inspektorer, rättare o. s. v. Andra klassen: Idkare av bergverks- och bruksrörelse med fabrikörer och arbetare. Tredje klassen: Handlande, sjömän, med hotellvärdar, bärare, åkare samt bank-, tull-, post-, järnvägs-, telegraf- och lotspersonal. Fjärde klassen: Civile och militäre ämbetsmän, präster med betjäning, vaktmästare och gemenskap. Femte klassen: Lärde, lärare, litteratörer och artister. Sjätte klassen: Läkare, apotekare, fattigvårdstjänstemän. Sjunde klassen: Husägare, kapitalister, räntetagare.
I huru stor proportion det skulle väljas ur varje klass vore en fråga, som ej kunde lösas på fri hand, utan därvid måste skicklige, i statskonsten kunnige män pröva sig fram och därför representationsförordningen endast och alltid vara provisorisk. Över denna rådgivande församling skulle sitta en konselj av fackmän i statsvetenskap, för det svåra kallet enkom utbildade, så att den svåraste av alla konster icke komme att utövas av fuskare och tilltagsna amatörer, såsom hittills skett, och skulle statsmännens tillträde till ämbetet föregås av en noga undersökning om deras föregående liv, deras enskilda ekonomiska och sociala förhållanden. Detta senare skulle sporra ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män, utan att å andra sidan enbar så kallad fläckfri vandel eller negativa dygder utan begåvning kunde som hittills bliva en genväg till befordran. Detta skulle bli den nya adeln, som finge efterträda den gamla tjänste-, militär- och hovadeln, och genom att densamma endast gjorde sig själv genom naturligt urval av de bästa, vore den en garanti för att landet bleve styrt på bästa sätt. Riksdagen bleve därigenom, då den endast fick rösta en opinion, icke beslut, ett stort undersökningsmaterial och icke någon legionararmé, som mutades eller tummades att öva röstvåld.
Den unge mannen var dock redan för klok att yttra dessa sina meningar, och i tider, då adelsman var liktydig med urartad, överbliven, utlevad, och massorna stormade fram så blint, att industriarbetarne blevo de som arbetade mest i händerna på sina blivande klassfiender bönderna, kunde en klok man endast le och vänta. Och han väntade, tills han fick se fyrståndsrepresentationen efterträdd av enståndsrepresentationen, då riket dädanefter representerades av förra bondeståndet ensamt. Emellertid hade denna historiska tilldragelse haft ett mycket stort inflytande på den unges tankeriktning och hela utveckling. Han hade därvid insett, i vilken förfärlig oreda tankemekanismen hos flertalet befann sig, och när han läste ståndsprotokollen och lade märke till de mest inflytelserika och lysande talares anföranden, iakttog han, huru det han kallade ganglieresonemanget, framkallandet av blodkärlskontraktioner och hjärtkongestioner, utövade det största inflytandet på allmänna opinionen. Det föreföll honom understundom, som om det alls icke gällde fäderneslandet eller framåtskridandet utan förslagsställarnes triumf att få sin vilja igenom medelst felslut, de grövsta blundrar mot logik, det grymmaste vanställande av fakta. För honom väcktes genom iakttagelse den stora misstanken, att allting gällde en kamp om makten, om njutningen att med sin hjärna få sätta de andras hjärnor i samklang, att få så sina tankefrön i andras hjärnbarkar, där de skulle växa parasitiskt som mistlar, under det att moderstammen stolt skulle axla sig i tanken att snyltarne däruppe i kronan ändå bara voro snyltare. Detta var underlaget under hans äregirighet, och för att tillfredsställa denna skaffade han sig vetande och erfarenheter genom studier, resor och umgänge med kunniga och frejdade män. Och mitt i detta evigt rörliga kaos av stridiga krafter och intressen, sökte han ankarplatsen för sin tillvaro, medelpunkten i den krets, som verkligheten slog omkring honom, i sig själv. I stället för att såsom de svage kristne fingera en stödjepunkt utom sig i Gud tog han det förhandenvarande påtagliga i sitt eget själv och sökte skapa sin person till en fullkomlig typ av människa, vars vandel och gärningar icke skulle kränka någons rätt, viss, att frukterna av ett väl ansat träd icke kunde underlåta att bliva andra till nytta och hugnad. Allt det förvirrade, bakvända, han såg i deras strävan, som sade sig leva för andra, men i grunden endast levde på andra, på andras tacksamhet, andras opinion, andras erkännande, undvek han, gående sin väg rakt framåt, viss, att ett enda stort och starkt individ skulle ofrivilligt gagna mer än dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande till deras gagn.
Och med denna sättning av sig själv framtvingade han en norm för sitt leverne, som ledde honom till en hög grad av sedlighet, då han i stället för att lämna uppgörelsen åt ett ovisst kommande, själv ställde sin vandel så, att han icke hade något ouppgjort, icke sköt skulden ifrån sig på en oskyldigt lidande Kristus, utan i medveten självansvarighet icke begick några handlingar, som kunde väcka hans behov av en syndabock.
Därmed lärde han sig endast lita på sig själv, aldrig taga råd, alltid överväga en handlings sannolika följder. Men detta hindrade icke, att han i likhet med sin generation, som föddes och uppföddes under ångans och elektricitetens tidevarv, då livsverksamheten ökade fart, blev lidande av nervositet. Och hur skulle den annat, som måste ödelägga millioner gamla hjärnceller, magasinerande föråldrade intryck, som måste varje ögonblick, då han skulle bilda ett omdöme, noga skräda bort förlegade axiomer, vilka ville tränga sig fram som premisser. Det var ett helt nybyggnadsarbete, som vållade dessa oordningar i nervsystemet, vilka man enbart velat tillskriva förfädrens alkoholism och sexuella utsvävningar, men vilket sjukliga symptom var en yttring av ökad vitalitet, åtföljd av ytterlig känslighet, såsom kräftans, då hon byter skal, eller fågelns, då han ruggar. Det var nydaningen av ett släkte eller åtminstone av en varietet människa, som därför föreföll de gamle såsom sjuk eller osund, därför att den stod i utbildning, något som var dem motbjudande att erkänna, då de själva ville vara normen och kallade sig sunda, ehuru de voro stadda i upplösningstillstånd.
Denna nervkänslighet hos den uppväxande ynglingen ökades genom återhållsamhet i mat och dryck och könslivets stränga disciplinering, ty han fann det förnedrande att genom jästa drycker försätta sig i den vanvettiges och vildens ostyrbara tillstånd, och hans själ var för mycket förnäm, att han skulle vilja leka en ögonblicklig förbindelse med en prostituée. Men därmed följde även en sinnenas tilltagande skärpa och en känslighet för obehagliga intryck, som stundom förskaffade honom olust, där andra med råare sinnen skulle ha njutit.