STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
FÖRSTA KAPITLET.
En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden. Rökarna med sina i skärgården ökända tre pyramider började blåna, och på den klara himmeln bildade sig moln, när solen tog till att sjunka; det skvalpade redan utanför uddarna, och obehagliga ryckningar i råseglet antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyväckta luftdrag ovanifrån, utifrån, bakifrån.
Vid rodret satt tulluppsyningsmannen på Österskären, en kämpe i svart, långt helskägg, och tycktes då och då byta ögonkast med de två vaktmästarne, som sutto föröver och av vilka den ena skötte klostången, som höll det stora råseglet i vinden.
Emellanåt kastade rorsmannen en undersökande blick på den lilla herren, som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då drog schalen hårdare om magen och underlivet.
Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande skratt.
Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket. Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en bit av en kalott.
Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var armbandet, mustascherna och luggen.
Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist, sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att »instruktören» var högfärdig.
Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.