FEMTE KAPITLET.
En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.
Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått, och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister, målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade, syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i land.
Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot vad hon ännu ägde i behåll.
När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning, ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan. Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker. På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.
Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.
Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband, beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och garderober, fattigmans och rikemans.
Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten. Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade ögat kan se.
Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten, utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.
Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.