Det blåste en svag bris, och båten gled ut ur hamnen för bidevind.

Intendenten höll fockeskotet och instruerade till en början den vackra båtförerskan, fattade då och då hennes handlove och pressade rorkulten mot vinden, tills de kommit ut, fått fart och intagit den bog, på vilken de kunde ligga ut till skären med en gång.

Ansvaret, ansträngningen, känslan av att behärska farkosten, som inneslöt de tvås liv, väckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten, och hennes öga, som uppmärksamt följde seglens ställning, glödde av mod och tillförsikt, när hon såg, huru båten lydde den minsta tryckning av handen. Begick hon ett fel, rättade han det med ett vänligt ord, intalade henne mod att fortfara genom att berömma hennes påpasslighet, undanröjde svårigheter genom att förklara hela förloppet som något, vilket sade sig självt.

Hon strålade av lycka, började tala om det förflutna, om sina trettiofyra år, huru hon trott liv och levnadsmod vara förbi, huru hon kände sig ung på nytt, huru hon alltid drömt om ett liv i verksamhet, i manlig verksamhet framför allt, att få ägna sina krafter åt mänskligheten, åt andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria …

Intendenten hörde på allt som på välbekanta hemligheter, formler för en orimlig strävan att få det lika, som naturen gjort med avsikt så olika som möjligt för att bespara mänskligheten arbete, men att nu svara på detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare och att låta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska vinden skulle blåsa bort, höll han vid. Och i stället för att ta fram kniven och skära av de trassliga härvor, hennes orediga tankar räckte fram åt honom, ville han helt enkelt icke låtsas se dem, fubbla undan dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta på det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle tjäna till underlag för nytt garn, spunnet ut från hans rika slända.

I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det åskådningsmedel, som skären erbjödo, skulle i levande bilder, utan att hon märkte det, på några timmar låta henne genomvandra sensationer, som hon skulle tro komma utifrån, och på det sättet skulle han smyga sin själs nät över hennes, stämma hennes strängar i samklang med sitt instrument. Med en rörelse på huvudet antydde han nu, att båten skulle falla, och sedan han släckt något på skoten, släppte ekan landkänningen och plaskade ut över det öppna havsgattet. Den vida horisonten, det oändliga ljushavet, där intet föremål skymde, kastade en ljusning över det sköna ansiktet; de små dragen likasom förstorades, halvmärkliga rynkor slätades, hela uttrycket fick en karaktär av frigörelse från vardagsomsorger, småaktiga tankar; och ögat, som i ett moment kunde överskåda en så stor del av jordkroppen, syntes se i stort, så att den lilla personen svällde ut, kände sin relativa makt, och när nu de långa havssjöarne sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg han, huru hänförelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.

Intendenten, som märkte, att den stora synen icke förfelat sitt intryck, beslöt nu att lägga text under känslosvallningarnes svaga musik, leda hennes gryende tankar ut på den stora stråten, han ville lossa skalen på de svällande fröen, så att groddarna skulle komma ut.

— Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den tråkiga, den mylliga, blir himlakropp. Känner man sig icke som redan delaktig av himlen, när man upplöser motsättningen, den falska motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett, liksom delen och det hela! Märker ni inte, hur ni växer i stället för att krympa, när ni överlistar vinden och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, när ni rider upp på vågen, då han med tusen skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet! Den, som tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio tusen år för att göra en flygare av en krypare, var mindre kvick än den, som först satte en duk på en stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.

Är det då underligt, om människan skapat Gud utav sitt beläte, slutande från sin sinnrikhet till en ändå sinnrikare!

Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans ansikte oavbrutet, som om hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas; de ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne och verkat som jästämne. Bedövad, insövd av de veka, övertalande tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne över det förut för henne så livlösa, entoniga landskapet, över livets upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religiösa övertygelse myllades ner, innan den upplösts, tog hon emot det nya och travade det ovanpå det gamla.