— Det blir det inte, svarade intendenten bestämt. Emellertid, efter som vi nu ha kommit redan så långt, att vi tala om vackert väder, så kan vi också tänka på vad din fru mor skall säga om detta.
— Det lägger hon sig inte i, svarade flickan genast.
— Förvånande att inte en mor fäster vikt vid, med vilken man hennes dotter går att binda släktskap och vars namn hon skall bära! Kan det vara henne likgiltigt?
— God natt nu! avbröt fröken Maria och sträckte fram sin mun att bli kysst. I morgon bittida kommer du på visit! Inte sant!
— Helt visst, svarade han, helt visst!
Och hon gick.
Men han blev stående på sin plats och såg hennes ranka figur höja sig mot den nu svavelgula skyn, när hon steg upp på bergskullen; och när hon kommit högst upp, vände hon sig om, kastade en slängkyss, och så syntes hon sjunka bakom sluttningen, tills han endast såg hennes huvud med det utslagna håret, som fladdrade i nordanvinden.
ÅTTONDE KAPITLET.
När intendenten följande morgon satt vid kaffebordet inne hos sin trolovade, efter att ha utan vidare blivit mottagen som svärson, erfor han ånyo det sammansatta intrycket av ett stort lugn över att vara intagen i en liten krets, där gemensamma intressen sammanhöllo till oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva uppgiva sig själv inför dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och släktskap medföra. Den föregående aftonen hade rusat fram i hans liv, blandande smått och stort, som livet erbjuder det; hela hans kärlekshistoria, som han drömt sig med öppna ögon, hade ändock skett med avsiktligt förbundna. Han hade blundat för flickans låtsade eller inbillade sjukdom, blundat så skarpt, att han narrat sig själv att taga den allvarsamt, ty hade han icke gjort så, utan från första stunden sagt rent ut: stig upp och var frisk, ni är bara inbillningssjuk, då hade hon hatat honom för hela livet, och hans mål var ju att vinna hennes kärlek. Nu hade han vunnit hennes kärlek, därför kanske att hon trodde sig ha lurat honom; alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans lättrogenhet, och när han nu om morgonen åter och åter upprepade den frågan: tror du på din Maria? översatte hans utsövda förstånd detta som så: är jag säker på, att jag kan lura dig? Nej, det fanns ingen kärlek med öppna ögon, och att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort. Han hade inträtt med lögn och måste gå på i förställning. Emellertid, medan samtalet nu lekte fram mellan småsaker och känsloutbrott, gavs ingen tid till grubbel, och välbehaget att vara i ett hem mellan två kvinnor gjorde allt så glatt och mjukt, att han överlämnade sig åt njutningen att få vara den omhuldade, barnet, den lille, sonen åt svärmodren, att han icke märkte, huru dottern, som redan vuxit modren över huvudet, duande henne och behandlande henne som sitt barn, genom en lätt reduktion småningom tog tonen över honom, som kallade hennes jämlike för svärmor. Men det roade honom, denna omkastning av naturens ordning, och han hade alltid för sig bilden av jätten, som lät barnen rycka tre strån ur sitt skägg, men endast tre. Som de sutto vid kaffekopparna och småpratade, hörde de ett sorl av folket nerifrån stranden.
Från fönstret sågo de nu folket samlat på hamnuddarna och stundtals stående orörliga, skyggande för ögonen, stundtals vaggande på båda fötterna, som om marken brände under dem eller som om de ej kunde stå stilla av oro.