Längre hann han ej, förrän det knackade.
Det var predikanten, som med många ursäkter trädde in och med någon förlägenhet sökte framkrysta, vad han hade att förkunna.
— Har nu intendenten, började han, märkt något likasom att folket här är mindre samvetsgranna.
— Det märkte jag genast, svarade intendenten. Vad är det nu, som hänt?
— Joo, si arbetarne på kapellet säger, att det kommit bort bräder, så att det inte räcker till att få det färdigt.
— Det förvånar mig inte, men vad kan jag göra åt det?
— Jo si, intendenten var ju med och skaffade ihop, vad som skulle vara!
— Det var då det! Nu har jag ångrat det, sedan jag sett, att era predikningar dragit folket från arbetet och indirekt gjort dem till tjuvar.
— Det kan man väl inte direkt säga …
— Nej, därför sa jag indirekt också! Men vill ni ha pengar, så vänd er till annan person. Säg mig en sak: vem är den nya assistenten här?