— Ja, tänk på saken och sök att få någon lämplig person, som inte skinnar folket och inte gör kyrkan orätt. Tänk på det så länge. Nu till en annan sak. Jag har tyckt mig märka, att sedligheten står något lågt här på skäret. Har herr Olsson sett eller misstänkt, att det inte hänger rätt tillsammans nere hos Vestmans?
— Hm! Ja, det sägs, förstås, att det ska vara något, men det vet man inte! Och jag tror inte, man kan lägga sig i’et!
— Säger ni det! Men jag undrar, om man inte borde i tid inskrida, innan de själva röja sig, ty sådant brukar sluta illa härute!
Predikanten syntes inte alls vilja röra i saken, antingen han icke ansåg det vara något att tala om, eller han ej ville stöta sig med folket. Dessutom tycktes hans sjukliga utseende upptaga hans tankar på egna lidanden, varför han i en tvär vändning framdrog sitt egentliga ärende.
— Jo, och så skulle jag vilja fråga, om intendenten hade något att ge mig in, för jag har visst gått och fått frossan härute i fukten.
— Frossan? Låt mig se!
I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var en fiende, som utmanat, undersökte intendenten patientens puls, såg på tungan och vitögat samt var färdig med sin ordination.
— Har ni dålig kost hos Ömans?
— Ja, nog är den eländig, svarade predikanten.
— Ni har svältfrossan och skall få kost från mitt bord. Ni har väl avsvurit allt starkt också?