Regndagarne hade sedan hållit sällskapet instängda, varvid ett ytterst intimt samliv utvecklat sig nere i damernas stuga, där assistenten infört bruket att läsa högt ur svenska skalder. Intendenten hade först hört på, men slutligen dragit sig tillbaka med förklaringen, att den svenska poesin vore skriven för konfirmander och damer och att han väntade, tills det komme en skald, som skrev för män. Han hade då vid gemensam omröstning förklarats opoetisk, varmed han var nöjd, då detta befriade honom från skyldigheten att vara närvarande vid seancerna.
Regnvädret hade även kommit arbetet på kapellet att avstanna, och arbetarne sutto inne i stugorna och bjödo på brännvin till det kaffe de kunde erhålla.
Kolportören, som icke kunde samla folket ute på backen, gick de första dagarne omkring i köken och ville läsa ur boken, men mottogs med likgiltighet och råkade i tvist med arbetarne, som mest voro fritänkare. Därpå hade han dragit sig tillbaka på sin kammare, förklarat sig sjuk och skickat efter kinapreparat hos intendenten, sedan hans butelj var tömd. Plötsligen hade han försvunnit och uppgavs ha rest med en ångare in till staden.
Nu hade han aftonen förut återkommit till skäret, utföljd av en mansperson, som han kallade sin bror och vilken medförde en båtlast diverse varor, mest öl, som uppackades i en sjöbod, i vars öppna dörr en bräda på två tunnor fick tjäna som disk, sedan kommunalen medgivit öppnandet av handelsbod.
Under de sista dagarne hade fiskarfolk börjat samlas från öarne inåt land. Och nu öppnades sjöbodar, där hela familjer inhystes; stugorna fylldes med släktingar och bekanta, och på hela skäret rådde ett liv, som bjärt avstack mot den vanliga ensligheten.
Som skäret med fiskvatten tillhörde enskild person oppåt landet, betalade varje båt en viss avgift, vilken skulle upptagas av en ditsänd rättare. Med denne hade intendenten straxt råkat på dålig fot, då han ville tala om drivfisket, vilket skulle ha till följd grynnornas övergivande och därmed vattenörets upphörande. Men även denna till utseendet ogynnsamma omständighet hade han förstått att begagna till sin fördel, ty rättaren, som av motståndet mot det nya drevs att medelst brännvin göra propaganda för det gamla, skulle därigenom mot sin vilja komma att bilda den dunkla bakgrunden, mot vilken drivfiskets verkan skulle taga sig desto ståtligare ut. Och han var fullkomligt viss på sin seger, efter det att han vid alla tider på dygnet tagit vattenprov, draggat, pimplat och med sin sjökikare undersökt djupen för att få reda på, var stimmen gingo.
Alla dessa detaljer hade emellertid intet annat intresse för honom, än att de tjänade till att gymnastisera hans energi för kommande strider, att återgiva honom denna känsla av makt, utan vilken ingen kan leva, som äger ovanliga krafter, vilka lätt gå förlorade, om de ej brukas.
Och under tiden, som förflutit sedan assistenten anlänt, hade det dagliga översitteriet från de ungas sida så småningom vant honom in i den underlägsnes roll, att han höll på att leva sig in i densamma, helst han ej ville bryta själv, utan funnit nödvändigt att framkalla brytningen från hennes sida. Mellan de båda unga förefanns nämligen en fullständig sympati på alla punkter, och han hade åsett, huru den mogna kvinnan strax befann sig i nivå med den omogne mannen, vars alla ofullgångna tankar, alla improviserade meningar antogos som höjden av visdom. Och varje hans försök att bemöta en dumhet strandade mot deras oförmåga att sammanhålla lederna i ett resonemang, då de uteslutande tänkte under inflytandet av driften att få äga varann. Att upptaga någon konkurrens i akrobatfärdigheter eller lovsånger över det lägre könet ville han ej, ty det låg just i hans avsikter att bli utstucken och få ett kapitalt slut på ett band, som hotade hela hans framtida tillvaro. Och denna biandri, i vilken han levde, då han på de få ensliga stunderna med sin fästmö endast fick emottaga reflexerna från den andre, känna likasom dennes ande på hennes läppar, höra dennes barnsligheter återljuda från hennes mun, allt detta hade slutat med att ingiva honom vämjelse för ett förhållande, som erinrade om ett ménage à trois.
Den unge mannens inbilskhet hade heller inga gränser, och han hade fallit i den vanföreställningen, att han var över intendenten, därför att han var al pari med fröken Maria, vilken åter gav illusion av att vara över intendenten, enligt den mycket riktiga formeln: om A är större än B, och C är lika stor som A, så är också C större än B — utan att dock först undersöka, om A verkligen var större än B.
Aldrig hade han trott, att han en gång skulle finna ungdomens hemlighet så lagd i öppen dag, som han här fick den till skänks på en bricka; och hur väl han kände igen sig själv från det tillryggalagda stadiet.