— Vad skall det vara till? invände fröken Maria med icke litet översitteri.
— Det skall vara till statistiken, min nådiga, svarade intendenten utan ett tecken till förargelse, då han visste, att utgången av fisket berott på de upplysningar han meddelat, grundande sig på ström, djup, vattentemperatur och bottenförhållanden.
— Du med din statistik, skämtade fröken Maria med ett uttryck av djupaste förakt.
— Tag den då, men låt mig bara veta efteråt hur mycket det blev, avslutade intendenten diskursen och gick upp till sig.
— Han är avundsjuk på oss, anmärkte fröken Maria till assistenten.
— Kanske svartsjuk? menade denne.
— Det kan han visst inte bli, replikerade flickan halvhögt likasom för sig själv, därmed givande ifrån sig den sedan flera dagar dolda förargelsen över sin fästmans otroliga likgiltighet gentemot rivalen och vilken hon tog som en sårande tvärsäkerhet på hans förmåga att fängsla.
Bönemötet hade blivit upplöst, och allt skärgårdsfolk samlades kring den hemkomna skötbåten.
— Ja, si fröken är då en riktig karlakarl! smickrade predikanten, passande tillfället att så ut ett litet oenighetsfrö, som han trodde.
— En sittande kråka, den får inte, den, gycklade uppsyningsmannen.