Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra stranden, och då höll jag på att försona mig — men sedan dess gick jag kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en lycka som jag förtjänar.
Olyckorna hopade sig.
Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta har jag inte tid att vänta på.
Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.
Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården — och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve! Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat, kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och 170 fontänen sorlade under lagrarnas kronor — där satt en herre och drack en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den öppna dörren.
I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.