Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!
Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.
— Ser du något av Quasimodo?
— Nej!
— Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.
— Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!
Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då han lämnade räkningen, som började så här: A Monsieur 2 Amis. Huru oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och 175 frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara framme kl. 5 följande morgon.
Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.
Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation; utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen, hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30 francs för att han tvättade sig i 176 Kiel; återstod blott att gå upp i staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro släckta.