Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej!
Och de fem, de fortsatte!
Ensittaren.
Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa. Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig reda på.
På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.»
Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv, eller av någon annan.
Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm, oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli.
Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den 17 tjugofyraåriga misantropen med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja.