Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom.
När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens hand utan att säga ett ord eller fälla en tår.
Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att äta kväll på Freden. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in och såg särdeles nyter ut.
— En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren.
— Vad säger herrn?
— Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll.
— Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig.
— Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till det gamla skräpet?
— Å nej!
— Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone, men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig fiol.