— Det behövdes ej! De kommo aldrig igen!
Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma studium.
Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar, att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på kartorna, att 18 han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han var en odräglig människa.
De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten, ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte förstår.
Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård.
Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting genom mikroskop.
En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte.
Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen bodde på nedra botten.
Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet; som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot rutan.