Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman, vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för mycket!
Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att nyttja glasögon.
Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till varning.
Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett förr och som talade ett för honom 36 främmande språk. De betraktade hans snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» — så kallade provinsen huvudstadsbefolkningen den tiden. — Som offret icke ville överlasta sig, vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en storm av ovilja.
Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.
Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler. De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under Teater.
Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher, hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.
Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina gamla skolkamrater.
Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis, en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en 37 annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman, som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst brevet.
Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades detta honom till last vid nästa juniorsval.