I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången, aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande — med ett ord en Snobb! Och i verkligheten var han intet av allt detta.
Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.
Vet ni vad man sade då?
— Ä-ä, sa man.
Ett folknöje.
Spikad! — Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll från Uppsala.
I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en svart tavla i Dekanus’ farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och längst ned en 25 öres karta; detta papper — vilken glädje för föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen — är ett pass, som för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du har fått på hand på din framtid, du är räddad — du har skrivit ditt latin!
Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.