Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut.

Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så kom prästen.

— Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp.

Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig!

— Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man ser så mycket folk som blir präster!

De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade.

Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick.

De gingo tysta bredvid varandra länge.

Slutligen sade fadern:

— Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst!