Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa! Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda, som i denna kväll var så olycklig som han — och ändå funnos där så många som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han visste att 70 ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.
När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen omkring ett väl dukat bord och åt.
— Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom förrän i morgon bittida!
Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!
Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga dar», hörde han. — — »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar», sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna, »dessa mänsklighetens flattörer», menade han.
Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.
Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.
Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!
— Mina herrar, då Xlands nation i dag har den 71 äran och glädjen att se sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss en så mycket kärare anledning att få hälsa honom — — —