Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan.
Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en halvkanna.
Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa.
Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna, varunder han föll i djup slummer.
Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern — en förfärlig uppfinning!
Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord, lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen bakom hans stol:
— Vem där!
— Jag! Är du hemma!
— Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare?