— Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga, när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?
— Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.
— Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna. Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!
— Femton och ett halvt...
— Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.
— Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert och träden börjar grönska.
— Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en gemen färg och det där blåa sen på himlen — det är ju så elemenskat banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt sommarn, för jag tål inte värmen.
— Och du finner dig här!
— Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden, när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala 100 latin, gubevars. Jag fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här — vi har vår lilla wira om eftermiddagarna.
I detsamma inträdde sköterskan: