— God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni varit bortrest?
Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt.
— Jag var åt Stockholm i affärer!
— Det var roligt i Stockholm?
— Åja!
Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar.
— Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen. Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen) och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan).
Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en mild kvinna, ty hon hade haft prövningar.
Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta initiativet och säga godnatt.