Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa oss.
Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det där Sehlstedt? — Den där långa? — Nej, det är tullinspektören! Än den där korta! — Det är bogserkaptenen. — 129 — Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting. Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda. Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle, som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad, och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement 130 sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull han gjorde det och icke för din!
På Kanholmsfjärden.
(Ett referat.)
Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.
Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna och hjular på skogsbrynet — Kanholmsfjärden ligger som en nysopad dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska. Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv, brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när Sagan passerar akter på Färdig.
Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant där. Och så gick det för fullt — alla tolv. Nu har Vingåker gått över till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om, för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön, där de snart alla 10 — en till utom Britannia hade på ett obekant sätt förkommit — lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen. Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran, varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men 133 denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv. Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här. Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar, fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt svårmod, så att han varken åt eller drack!